Kan själv
Jag är Amanda, Tomas varje-dag-häng. Som han själv skrev så är det kanske passande att jag svarar på frågan om hur det är att vara 18 år och klampa rakt in i ett sprucket förhållande med en tvååring från det.
Det var inte kul, alltid. Inte helhetsbilden. Det var mycket jag inte fick välja själv och mycket som tog tid att förstå, men trots det så har problemet aldrig varit för mig att Tomas har barn. Mina vänner sa att jag var dum i huvudet och förstod inte varför jag skulle ha en kille med barn, som att jag i och med det valde att bli mamma själv. Så funkar det självfallet inte.
Sophie är en fantastisk unge, och med lite tid har vi blivit mycket bra kompisar som funkar och trivs ihop. Jag hade stor respekt för att hon aldrig valt att dras med mig, utan att det var Tomas val och att det inte skulle behöva gå ut över henne om hon inte ville det. Nu var hon en bebis som inte kunde välja, men jag har verkligen försökt ge henne utrymme att välja att få vara bara med pappa - som det var innan mig och efter Tomas "separation" från mamman. Det var inte mycket marginal där emellan och det var knepigt för alla iblandade, för min att ta del i ett barns liv vars föräldrar tyckte olika om det deltagandet. Men i slutändan har jag förstått att det handlar om att jag och Sophie ska ha en sund relation på det sätt vi har, att den inte handlar om varken mamma eller pappa utan om henne och mig. Att jag är en bra person som kan svara för de behov hon har generellt och gentemot mig - för det har hon. Och det är inte konstigt.
Jag och Tomas lever ju ihop - det har blivit så och jag kan inte svara för varför, men varannan vecka är det Sophie-vecka och i regel träffar jag henne varje dag då. Att vi måste ha ett samspel är det ingen fråga om, men samtidigt behövs ingen titel för det. Jag ser Sophie som en bonus i mitt liv, en till person att tycka om och hänga med - och om jag finns kvar en längre tid så hoppas jag också att jag får vara samma sak för henne. En bonus, något hon inte hade behövt men som ändå berikar hennes liv. Att kalla mig för någon form av "styvförälder" verkar väldigt roligt bland gymnasieelever, men skulle vara larvigt när hon redan har två föräldrar som räcker fint.
Hur jag tänker kring att han har barn?
Min pojkvän har barn.
Jag får hänga med henne och barn är ju kul! Det kan verka som en stor sak och det är det i den mening att det är livets mest värdefulla, men för mig har det aldrig varit dramatiskt att ha personer med barn omkring mig - inte heller att träffa ett varje dag varannan vecka.
Nu ska jag ut och leka i parken, med min pojkvän och Sophie, båda bonusar i mitt liv.
